achtungberlin.blogg.se

Bor i Berlin och skildrar mina tankar och upplevelser kring detta. Ocensurerat.

The Berlin Syndrome. Part two

Publicerad 2013-03-23 18:07:30 i Allmänt,

Igår var jag på jobbintervju för Canons svenskskråkiga kundservice. Det var lite språktester, testa att navigera sig på Canons hemsida och svara på frågor, testa att med lite fantasi svara på ett påhittat email från en missnöjd kund, etc. Allt verkade bra, lönen, arbetet, det enda minuset är att jobbet ligger i Potsdam, och det räknas knappt till Berlin. Men jobb som jobb, så den detaljen ska inte ses som allt för stor. 
 
Igår kväll var jag hos min roomies klasskompis på lite födelsedagsfirande. God tårta, lugn liten bjudning med tilltugg, trevligt folk med blandade nationaliteter (kines, korean, isreal och två italienare) och allt man kan tänkas behöva för att ha trevligt. Satt med en israel och pratade om allt från Ship to Gaza till patriotism, Stockholms skamliga priser, att norskor är (quote) "Lite fetare", med mera. Smakade på en kinesisk cigarrett för nyfikenhetens skull. Den var faktiskt god. Älskar att hamna i sammahang där jag inte känner någon från början. 
 
Kvällen hade all potential att bli jättekul, men jag valde att hänga med fel gäng (mycket på grund av att "rätt" gäng ej gick att få tag i, tyvärr), men om jag inte gjort det hade jag inte haft en udda story att berätta. Jag träffade en tjej som jag egentligen inte klickar med, men ändå umgås med då och då här i Berlin. Hennes syster var med, men det ändrade inte på något egentligen. Vi hamnade i en bar/klubb vars namn (Pizza Suicide Club) var lika originellt som lokalen och konceptet. Först och främst: pyttelitet, som ett förråd. För det andra: oskönt skrikande folk. För det tredje: en wannabe DJ som skrek i sin mikrofon med psykadeliska drömska toner i bakgrunden och en bar med en kille som såg ut som Bam Margera med dreds. Jag försökte le mot de jag småpratade med, men sneglade allt för ofta på min mobilskärm: varför har ingen hört av sig, den där jävla fotbollen är ju slut nu?! Flydde in på toa för att döda lite tid. Glömde läsa lappen "Do not lock or else...."
 
Stod där och knackade på dörren och hoppades att någon skulle höra, och där dyker Bam Margera upp och räddar mig. Min prins. Haha. 
 
Försökte komma på någon bra ursäkt att sticka. "Jaaaadu, du förstår...varit på ett födelsedagsfirande innan, och folket jag var med skulle på ladies night..."

"Så du vill på ladies night...varför då?"
 
"Nej alltså...venne, jag vill inte på ladies night, men vill träffa dom, och ni får ju följa med om ni vill, det är gratis inträde och billiga drinkar för er."

 
Vi går till tunnelbanan och sen säger jag ändå att jag ska hem. Smart.
 
Jag får inte tag i någon jag ville hänga med, och sen går jag på fel tunnelbana när jag ska byta. Fryser, nyktrar till, hamnar vid något som ser ut som Stockholms Central x 1000, och jag blir lite vilse. Väntar på nattbussen hem till Wedding, en jättesöt tjej är den enda som gör mig sällskap på bussen. "Fan, hon gick av, jävla passivitet"
 
Kommer hem och känner att kvällen rundades av för fort. Är lite fyllekåt och hör av mig till hon jag brukar höra av mig när jag är det. Eller egentligen inte, jag vet inte vem jag brukar tänka på mest när jag är det. Finns ingen speciell. Wish there was. Hur som helst somnar jag otillfredställd annat än tillfredställelsen av staden och umgänget. Magen bubblar av whiskey, vodka och vin. Något jag skulle få erfara som jobbigt dagen efter.
 
Shit, en timme kvar tills lägenhetsvisning, bakis, fort, ät flingor, ta lite deo, på med allt, shit, inte ens kollat hur lång tid det tar dit...tur...kom dit två minuter innan utsatt dit. Möts av en jättetrevlig kille, lite skäggig, svart t-shirt, lite ostädat (attraktivt) utseende. "You must be Felix", säger jag. "Hi man, welcome in!"
 
Vi satte oss i köket och pratade om allt från stamning och hur man botar det, till rabatt på baren som låg i samma byggnad, bryggning av eget vin, den stora barkollektionen de hade på ett långsmalt bord och skillnader/likheter mellan svenska och tyska. Min magkänsla stärktes ytterligare. Jag hoppas de mailar mig med positivt besked inom kort.
 
Ikväll vet jag inte vad jag ska göra. Hoppas jag lyckas nå någon, haha.
 
Red Hot Chili Peppers – Hey
 
P
 

Kommentarer

Postat av: Anonym

Publicerad 2013-03-23 21:06:49

En sann bildningsresa!

Postat av: Nelson

Publicerad 2013-03-24 00:11:27

Ja den där förebannade passiviteten. Blir så mycket bättre om vi bara kör. Klyscha men vad är det värsta som kan hända - att man får ett nej!

Out

Postat av: dimitri

Publicerad 2013-03-24 13:03:53

What does not kill you makes you a better person. You can always push the emergency button.
Pap

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Vemvet

Vemvet

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela