achtungberlin.blogg.se

Tja. Låg lite i koma igår. Det var ändå söndag, Guds proklamerade vilodag (då allt är stängt), så det gjorde inte SÅ mycket. När jag kom hem var det ljust, och när jag vaknade runt klockan fyra höll det på att bli mörkt igen. Det blev dock en fin dag, trots att den gick i övertrötthetens/baksmällans tecken. Jag började att Skypa med mina föräldrar, alla lever och mår bra, inklusive katten och hunden, det har tapetserats på övervåningen, och saker rullar på trots på - bristen på min närvaro till trots.

 

Jag visste inte hur jag skulle prioritera måltiderna igår, men åt ändå frukostflingor vid halv fem, och sen någon slags lunch/middag vid åtta. Jag tände levande ljus i hela vår etta, och vi drack kaffe, te, och försökte få liv i våra slagna kroppar. Det blev Girls och Walking Dead-maraton, den sistnämnda serien föll inte min roomie i smaken, och hon log i tystnad och av artighet. "Vi kan titta på Girls igen om du vill", sa jag, och hon sa entusiastiskt "Ja, tack, hehe!" 

 

Innan vi skulle sova igår vid 12-tiden skulle jag dra för gardinerna, och gardinlinan gick sönder på vänster sida. Jävla skit. Inväntar händighet/lösning.

 

Kvällen innan hade ett gäng samlats hos en vän vid Karl Marx Str. Det skulle bli ett slags förkrök, men vi kom sent, och gick inte därifrån förrän runt klockan fem. Detta är Berlin och andra storstäder i ett nötskal: man går ut när man behagar för klubbar/barer stänger inte förrän alla gått hem. Oftast. Innan vi drog ut landade samtalsämnena på allt från svensk inskränkthet till dialekter, dialekter och hur man bäst tar hand om sig själv. "Att klippa sig för tvåtusen kronor är ju en slags vardagslyx, faktiskt", kläckte en tjej ur sig. Hon fick föga förvånande inget sympatiserande där.

 

Min roomies manliga vän (Martin) hade med sig en ett sällskap vid namn Andrea (kallar vi henne) som åtminstone lämnade mig relativt oberörd, både till personligheten och utseendet. Jag har märkt sedan jag var fjorton att epititet "vän" är ett löst begrepp, och snart försvann dessa två (ut och rökte?) och det var bara jag och min roomie som undrade. Någon sa att en av dem setts gå in på toaletten, och båda hade varit borta ett tag innan en av oss tittade in genom det suddiga badrumsfönstret. Två siluetter. "Där är dom ju! Oj, vad gör händer...suger hon av honom!?", minns jag mig själv säga.

 

Martin kommer ut ur badrummet och jag måste nästan lägga mig platt på det runda bordet vi sitter runt (akta alla flaskor som täcker hela bordet) och fnissa ett tag. Jag biter mig själv i knogen. De ser så påkomna ut, som om det finns något skamligt med att de (potentiellt, men troligen) haft för sig sexuella aktiviteter för ett par sekunder sedan. Martin rodnar och tittar blygt mot min roomie, som ler menande. Varför skämmas?

 

Vi fortsatte att prata om allt eller inget, och Martin och Andrea försvann hem till någon, vilket inte störde oss direkt, vi hade väldigt kul. Vandrandes genom vad som strax skulle bli soluppgången hittade vi ett konstigt charmant ställe vid namn Räven & Skatan där dörrvakterna schyssade oss. Fler än jag tyckte det var konstigt att man blir nertystad vid entrén, inte för att man inte riskerar att komma in (för full), utan snarare för det vore som om man inte skulle väcka sin familj när man kommer hem dyngrak vid sjusnåret och tror sig i sitt övermod kunna "smyga". Hela gänget märkte snart att detta var ett ovanligt kul ställe, och det var en underbar mix av ska/rock, spelat på enbart LP-skivor. Charmant garderobiär med en cowboy-hatt, roliga Versailles-liknande tavlor, svettigt, härligt, ohämmat....vi hade inga planer på att bli trötta på länge!

 

Jag brukar inte vara mycket av en dansare, men nu jävlar ville jag dansa...musiken, stämningen, miljön....allt var så medryckande och jag gav mitt bästa försök till att fuldansa lite. En tjej jag tidigare tyckt varit dryg släppte lite på sina tyglar och blev därigenom sötare och charmigare, vilket var kul. Inget blir som man tänkt sig, men få saker resulterar ändå i att det blir dåligt av det skälet. 

 

Gäspningarna kom smygandes, mot alla odds, så vi började runda av kvällen. Jag ville skrika ut i ren lycka hur underbart det kändes att spatsera genom Berlin till fåglarnas kvittrande, i gott sällskap. När jag kom till Wedding så köpte jag en Snickers, sprang hem (lite snett men jag kom hem utan större problem), mötte min roomie precis innan hon skulle fumla med nycklarna till vår dörr, skrattade åt att hon hade åkt hem minst en timme tidigare och ändå kom vi hem samtidigt, gått och lagt mig rastlös men nöjd, tagit ett glas vatten, sen däckat.

 

Hon sover så rofyllt, som prinsessan på ärten, tänkte jag precis innan jag somnade.

 

Jag känner mig ibland som Charlie i Perks of Being a Wallflower:

"I swear in this moment, we were infinite."