achtungberlin.blogg.se

Går var/varannan dag in till Aldi, vår närbutik på andra sidan bron. När jag kommer in är det alltid lugnt och stillsamt, stressfritt skulle man till och med kunna säga att det är. Jag plockar på mig det vanliga: pasta, mjölk, juice, kanske en flaska vin eller ett sexpack öl, väldigt nöjd över att notan slutar på en löjligt liten summa.

 

"Det är helt sjukt, köpte pasta, juice, falukorv, pesto och öl för 60 kronor....tillsammans, fatta, TILLSAMMANS, hur sjukt är inte det", uttryckte jag min första dag i Berlin. 

 

"Jo det stämmer, skitbra", sa min rumskompis, betydligt mindre exalterad, log, och dunkande mig i ryggen. "Men vänta bara tills du kommer till kassan", sa hon och log pillemariskt. Shit, älskar det ordet. "PILLERMARISKT". *Smackar med tungan*

Anyhow...jag kom fram till kassan, la upp mina varor på rullbandet (ovetande om vad fan min rumskompis kan ha menat), ser slutsumman på skärmen (för jag förstår inte varken siffror eller annat på tyska), sträcker nöjt fram min 5 euro-sedel (som kan betala hela kalaset), och kunden bakom mig lägger (stressat?!) upp sina varor på rullbandet, det piper ett par gånger, och nu förstår jag vad min rumskompis menade...."Achtung, achtung", blablabla, (massa obegriplig tyska), sen viftar/slänger/föser kassörskan bosktavligen bort mina varor och stirrar snett på mig. "Men chillarååå tant jag hinner inte i ert tyska militäriska tempo, jag packar så snabbt jag kan", tänker jag, och svettdroppar formas på min panna. "Låt mig vara", skriker jag inombord...."Om ni skulle mind your own fucking business nån gång hade ni inte haft två världskrig och en Berlinmur på ert CV, gooooosh!"

 

Jag går ut ur butiken som om min stolthet inte skadas, men den har nog det. Jag torkar bort svetten från min panna, och NU förstod jag vad min rumskompis menade.

 

Puh