achtungberlin.blogg.se

Igår styrde jag upp en knytismiddag/förkrök. Maten var god: snittar, pastasallad, bratwurst, men som alltid i åldern jag befinner mig i så är alkohol SÅ mycket roligare än mat. Motoriken var inte på topp redan från start hos en av mina kvinnliga vänner och jag fick ett litet hum hur denna kväll kunda tänkas gå. Little did I know.... 

 

Vi fortsatte att prata om allt och inget (mycket fokus på mitt nya smeknamn Dr. Phil) då jag som (själv)utnämnd sa vissa saker vars ställningstaganden var svåra att kategorisera. Skön kontrast på gänget, en tyst tysk vars engelskakunskaper svek honom och han satt mestadels tyst i sitt hörn av bordet och en karismatisk ibland högljudd kanadensiska som (halv)skojade om sina alkoholvanor och sin stora kärlek till chokladkakor och vin. Det snackades min favoritlitteratur och huruvida Perks of Being a Wallflower FAKTISKT är en bra film och jag förbannar alla som baserar sitt tycke om filmen ENBART på filmen. Boken måste läsas. En tjej sa att boken faktiskt inte är så djup som alla säger, en annan tjej sa att filmen inte är SÅ bra som alla säger. Hmm, jag älskar både boken och filmen. Aldrig har en casting för en film gjort boken mer rättvisa, tack vare att författaren regisserade filmatiseringen. Känsligt ämne...huruvida On the Road är ett bra litterärt verk. Filmatiseringen....hmm...vissa saker är klockrena i filmen, spot on som jag föreställer mig saker i boken, men den är för utbrett sexistisk, saknar djup, simplifierad berättarteknik och avsaknad av religiösa och spirutuella aspekter. Till slut pratade vi om Looking for Alaska. En fantastisk bok som alla borde läsa. Det har ryktats om en film länge, jag hoppas den blir av.

 

 

Vi doppade endast tårna i någon form av intellektuellt djup. Detta var en sådan kväll som är till för simpla nöjen. Precis på gränsen till att vi alla blev för bekväma och lite trötta av att vara här hos mig så togs det initiativ om att gå ut på klubb. Folk blev fulla och barnsliga - "perfekt", tänkte jag. Själv kände jag mer av tröttheten från förrgårs fest än själva fyllan från igår. Full? Kände det inte. "Jag vill inte dansa, bara ta ett par öl", sa en kille, och runt en timme efter begav vi oss i samlad trupp till något som heter Fuchs Und Elster som är en tidigare nämnd klubb (se gamla inlägg) där man går tyst (!) igenom ett rum som ser ut som ett kafé, alla vakter håller för munnen och viskar "Schh", för att därpå gå ner till en källare som är som att kliva in i garderoben i Narnia: det är en helt annan värld. Garderobiären med cowboyhatt och väst (jävligt charmig och rolig) kände igen mig. Utan den tyska brytningen sa han "You're Philip, right" och jag behövde inte betala. Det kändes extra bra med tanke på att mina vänner behövde det. Jag blev väldigt exalterad över att det var 50-talsmusik igen och jag kände mig som mitt i en Marilyn Monroe film, post-war America, beatgenerationen, nåt åt det hållet. Det är klart den mest dansbara/medryckande musik jag vet. 

 

Hon som var snyggast var konstigast. Ensam med ett lobotomerat leende och sin drink dansade hon för sig själv, sa nästan inget till någon, killarna brydde sig inte om henne och det värsta (bästa?) var att hon såg så obesvärad ut, men hon var liksom för neutral. "Ska du inte ändra min någon gång", minns jag mig själv tänka. Min vän knuffade in mig i henne, flörtade med ena ögat och sa "lycka till". "Men jag vill inte", sa jag som en femåring säger till sina föräldrar när föräldrarna försöker ta hem hen för tidigt från kalaset. "Äh, kör nu", svarade han.

 

Det är inte fokus på att flirta/haffa någon per se, men visst är jag nyfiken på det, precis som hemma gillar jag pirret, jakten, det sociala spelet, men jag vill hellre sitta och dricka öl/vin på någon murrig bar och känna hur vi dansar längs samma våglängder. "Det kommer när du ninst anar det", sa den ena. "Oroa dig inte", sa den andre.

 

Jag såg två som hittade varann i på dansgolvet och gick hem tillsammans.

 

Jag såg mig själv i en reflektion stirra på mina skor. Jag skulle gå hem, gick fel och kom hem ensam. Fan. Är jag själv men inte ensam, eller både ensam och själv. Är jag missunsam? Han kunde varit jag. Jag såg två till - undrar om de har de bra?

 

Vaknar upp städar spåren från spektaklet igår. Vi firade livet, att vi är unga och har varann. För varje ölflaska jag slängde tänkte jag på samtalen som utbyttes när alla läppjade på sina öl. Fina stunder, känn ingen vemod, var glad för det är sol idag. Varför skriver jag om ångest när jag faktiskt ler. Solen skiner och idag får jag efterlängtat besök. Imorgon ska jag tillbaka till mitt givande jobb. 

 

Saker är bra. Balans är bra.